Snurriga tankar kring dåtid, nutid och framtid

Jag vet inte riktigt vad det är som pågår i skallen på mig ikväll.
Tankarna virvlar runt, runt, runt och jag får ingen riktig ordning på dom.

Tiden bara fortsätter gå, obönhörligt framåt, ångandes som ett ilsket lok emellanåt och med farten av en sengångare emellanåt.

Det känns som om mitt hjärta en gång för alla har hittat sin plats, jag vet var jag står, jag vet vad jag vill, jag vet vart jag är på väg.
Jag har lärt mig att äntligen skilja det förflutna från framtiden, dåtid ifrån nutid.
Vad som för mig framåt och vad som håller mig tillbaka.
Men samtidigt har jag en vag känsla av att det finns delar av mitt förflutna som behöver tas tag i för att jag ska kunna fortsätta framåt. Något som petar på mig med en pinne inne i mitt medvetande.
Något som följer mig varje dag, i mitt stilla sinne, i mitt undermedvetna.
Något som ständigt finns där, påminner mig om något som varit men som inte finns mera.
Men jag känner att mina händer är bakbundna. Jag kan inte göra något åt situationen som den är just nu.

Så hur ska jag kunna få ett avslut på det?
Hur ska jag kunna "göra upp" med mina envisa tankar och minnen som aldrig försvinner?

Så många frågor, så lite svar.
Att sträcka ut en hand och be om hjälp funkar inte.

Den blir ignorerad.
Och att bli ignorerad är som att få ett slag i ansiktet.
Om och om igen.
Man orkar inte ta det, till sist får man nog.

Så vad kan man göra?
Analysera, överanalysera och ifrågasätta, krångla till det ännu mer i skallen?
Få fram ännu fler frågor?
Jag trodde jag hade förlikat mig med tanken på hur det är.
Men det kan jag inte.

För det kan inte vara så.Förändringen kan inte vara så brutal.
Det går bara inte.

Men hur ska jag komma framåt från det om jag inte förstår det?