Jag har varit arg, så arg som jag aldrig någonsin varit förut.
Men det är inget jag tänker ta upp "in public" så att säga, vill man veta, får man fråga.
Jag kanske svarar, om man är snäll.
En sak är i säker i alla fall.
Jag har fått nog.
Ingen förtjänar att bli behandlad på det där viset.
Och absolut inte utan orsak.
I övrigt har jag klarat något jag aldrig trodde jag skulle klara igen.
Jag har (tillsammans men underbara Julia) sjungit på en begravning.
Inte bara en sång, utan 3 (till och med 4, då vi fick hjälpa prästen vid graven också).
Efter det att morfar och mormor gått bort så trodde jag aldrig att jag skulle klara av det.
Speciellt inte så tätt inpå mormors begravning.
Men vi klarade det. Och jag är fruktansvärt stolt över oss båda.
Det kanske inte låter som en stor sak, men det var det.
För mig.
Det är så mycket som hänt, så plötsligt, att det är svårt att få grepp om allting.
Men en sak har jag insett.
Jag är starkare än jag varit förut.
Jag har vuxit och lärt mig hantera saker och ting på en helt annan nivå än tidigare.
Och nu vet jag också vad jag är kapabel att klara av.
Så INGEN, det tål att upprepas, INGEN kommer att kunna trycka ner mig igen.Jag blev paff över att någon ens ville försöka.
Men det kommer inte lyckas, inte nu, inte någonsin.
Jag är otroligt tacksam för det stöd jag har från min familj, jag älskar dom så mycket ♥
Även mina vänner har ställt upp som bollplank och stöttepelare ♥
Och min underbara pojkvän som står ut med att jag gnäller, är ledsen eller allmänt krass, han bara möter mig med ett leende, ger mig en kram och visar att det kommer att ordna sig, utan honom finns det risk att jag hade kraschlandat trots mina försök att klara mig själv. ♥
Fina människor finns i mitt liv och jag skulle aldrig vilja byta bort en enda av dom! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar