I open my heart for you

Nu kommer ett tanke-inlägg igen, och jag varnar er lite milt på förhand att ni inte ska ta illa upp.
Detta inlägg gäller inte någon speciellt utan är mer i allmänhet mina tankar kring ämnet.
Och jag vill inte att någon som ÄR min vän ska ta illa upp.
Känner ni dock att det är en pik till er så vet ni troligtvis också varför.

Det är ganska faschinerande egentligen hur människor, vänner, förändras.
De som lovar att de ska vara där för en i vått och torrt, säger att de alltid kommer ställa upp för en, alltid finnas bara ett samtal bort.
Det är som bortblåst i ett andetag mitt i allt.

Jag vet inte om det är jag som har förädrats, om det är mitt fel att det blivit så.
Jag försöker höra av mig och hålla kontakten, försöker hitta på saker.
Ibland får man inget svar alls.
Men av många så får man antingen ett "Nej, tyvärr, jag har inte tid", "Sorry, är upptagen med annat" eller så får man återbud i princip samma dag man har något planerat för att "något annat kom upp, men vi tar igen det en annan gång, snart!".

I min värld betyder det att det också är deras tur att kanske höra av sig och ge lite istället för att bara ta emot.
Men gör dom det?
Nej.
Så står man själv där som ett fån och undrar om man ska höra av sig eller om man helt enkelt ska skita i det.
Och så får man dåligt samvete för att det trots allt är ens vänner och man vill ju inte förlora dom.

Men någonstans drar jag min gräns också.
Jag tänker inte vara den som hela tiden hör av mig, hela tiden nojsar och försöker och kämpar.
Det slutar bara på samma vis varje gång.
Att jag lägger ner själ och energi för att försöka hålla ihop en vänskap som den andra parten bara struntar i känns inte riktigt som om den är en äkta vänskap.
Så jag släpper taget.

De vet ju var jag finns, jag försvinner inte.
Men jag tänker inte slösa med energi på att kämpa för något som ingen annan kämpar för.

Så många löften, så många svek.Ibland måste man bara lära sig när det är värt att kämpa vidare och när det helt enkelt är dags att släppa taget.

Jag är glad att jag vet vilka som är mina riktiga vänner.
Jag har världens bästa vänner som jag vet att alltid ställer upp för mig och som jag hoppas vet att jag alltid kommer ställa upp för dem också. ♥

Medans de som jag en gång kallat mina vänner, några till och med mina bästa vänner, plötsligt har blivit främlingar.