I won't fall

Det är ganska lustigt hur det psykiska måendet går i vågor.
Ibland mår man riktigt skit, man undrar vad för ont man gjort för att allt bara känns så fruktansvärt hemskt.
Och ja, jag vet att det är mycket inställning och en del känslor som spelar in men fortarande.

Ja, i alla fall. Jag har mått riktigt jäkla dåligt emellanåt (nu får ni faktist ursäkta mitt språk emellanåt, jag orkar inte tänka efter just nu, hehe..) och nyligen har jag haft en sån period så jag varit fruktansvärt nere, allting ha känts åt helvete och jag har ärligt talat inte vetat riktigt hur jag ska komma ur det.

Men plötsligt så har det vänt.
Efter helgen som var så känns det som om det inte finns något som jag inte skulle klara av.
Jag har en bit kvar innan jag är helt nöjd med tillvaron kanske men jag har äntligen tagit stegen framåt.
Stegen bort från det som tyngt ner mig hittills.
Jag har vunnit. Jag fick sista ordet. Jag fick min vilja igenom utan att egentligen veta om det.
Och det känns för jäkla bra måst jag säga.

(Det kan även tilläggas här, för att ingen ska få något om bakfoten, att det jag skriver om så ska ni inte ens försöka gissa er till, punkt slut.)

Nå, det faktum jag försöker komma fram till är att jag med ärlighet i rösten kan säga det jag länge velat kunna säga:
Jag mår bra.

För jag gör faktist det.
Det har varit mycket turbulens men saker och ting börjar i sin egen takt lösa sig nu.
Och det känns bra för själen att kunna säga att det går framåt istället för bakåt.

Nu kommer jag bara omge mig med personer som får mig att må bra.
Som får mig att vara mig själv, såna som inte lurar in mig i sina sick mindgames och får mig att vara en person som jag inte är och som jag absolut inte vill vara.

Nytt år, nya tag.

Och all kärlek till mina underbara vänner och världens bästa familj, utan er, ingen jag. ♥