ailimea . two out of three aint bad

Jag känner att jag behöver skriva av mig om ett ämne som ha kommit upp, försvunnit och kommit upp igen i mitt huvud. Det är inget som någon ska känna sig berörd av desto mer, jag syftar inte på någon eller något specifikt som hänt, det är bara tankar, capisce?

Killar i allmänhet får snabbt en dänga här och där av oss tjejer, i dagligt tal. De beter sig illa (svin har varit ett vanligt förekommande ord), dom lyssnar inte, dom gör inte som vi vill, osv, osv. Men inte beter vi oss så mycket bättre själv alla gånger heller? Jag vet ju inte riktigt hur mycket killar pratar med varandra om hur tjejer är men jag kan tänka mig att vi inte alltid är prinsessor heller.

Vi tjejer vill bli behandlade som prinsessor, vi vill bli sedda, smickrade, omfamnade och helt enkelt uppskattade och bekräftade med jämna mellanrum. Det är inget som slutar bara man blivit tillsammans, förlovat sig eller gift sig, vi behöver och söker bekräftelsen hela tiden. Vi måste få den. Vi förtjänar den nog också till viss del, eftersom vi står ut med en hel del. Men vi behöver också komma ihåg att ge bekräftelsen åt killarna. Dom förtjänar den lika mycket som vi. Dom behöver den lika mycket som vi.

Visst "Män är från Mars och Kvinnor från Venus", yeye, det kanske vi är, vi tänker inte alltid lika. Men i vissa fall så gör vi det i stort sätt ändå. Vi behöver båda samma sak. Bekräftelse.

Man tänker inte alltid på hur bra man har det. Så snart man stadgat sig och känner sig relativt trygg så börjar man haka upp sig på och klaga på småsaker. Det kan va den ena detaljen efter den andra. Och oftast är det tjejkompisarna (nu skriver jag som sagt ur en tjejig synvinkel, killarna håller kanske inte med mig men jag är tyvärr bara tjej) som får agera bollplank. Man gnäller, kinar och suckar över hur lite killen i ens liv egentligen förstår. Men det verkar inte som om man säger något åt killen som det berör? Det borde ju egentligen vara han som får reda på det först? Vi kan inte läsa deras tankar, lika lite som de kan läsa våra tankar. Man måste kommunicera, prata med varandra. Även om så banala saker som vem som ska laga mat, diska och städa. Men också om stora saker som känslor, svåra beslut och vart man är på väg i livet.

Man vet inte hur bra man har det förrän det kanske är försent.
Att ha någon att komma hem till, någon som lägger armarna om en och frågar hur ens dag varit. Någon man kan krypa upp i soffan och se på nått kasst tv-program med.
Någon som snarkar på den andra sidan av sängen.
Någon som glömmer ta ut soporna fast man bett dom hundra gånger.
Någon som finns där och bryr sig om en.
Någon att komma hem till.

Vad jag försöker få fram i mitt svammel är att man måste uppskatta det man har. Man vet inte hur länge det finns där. Och varken killar eller tjejer är oskyldiga änglar, vi gör alla misstag. Det viktigaste är att kunna förlåta. Vi kan inte läsa varandras tankar, man måste säga saker rakt ut ibland, även om det tar emot. För att gå och hoppas på att den andra parten ska komma på exakt vad man vill är som att lära en fisk att cykla.

The greatest thing you'll ever learn.

Is just to love and be loved in return.