ailimea . one of those ghosts

Det är konstigt hur det kan ändra helt plötsligt.
Från att ha haft en bra kväll till att känns helt åt helskotta..

Allt kändes helt bra ända tills jag kom ut ur stan, då barka det totalt.

Tankarna bara flyger omkring och jag vet inte vart jag ska ta vägen för att komma undan dom. Jag vet inte om jag ska åka hem och gömma mig under täcket, ringa någon så dom får prata bort en stund eller om jag bara ska låta tankarna vandra. Ibland kan det ju vara det som behövs.. Men så var inte fallet ikväll. Ikväll skulle jag inte alls släppt på tyglarna som håller fast dom för det for av i full sken. Det bara virvla runt i huvudet på mig.. Frågorna blev bara fler och fler. Jag försökte hitta en fristad någonstans men det fanns inget ställe där jag kände mig trygg, där jag kunde stanna upp och hitta någon tillstymmelse till lösning ens. Allt känns så hopplöst så tårarna bara bränner bakom ögonlocken och man kämpar för att hålla emot.. Men det känns som om det inte finns något i världen som kan få stopp på allt som snurrar..

Efter att ha irrat runt en bra stund så vände jag hemåt.
Och när jag äntligen kommer hem så råkar jag av en händelse träffa en granne. Det enda som behövdes var ett "hej" och så kändes allt mycket lättare.. Trots att tankarna inte försvann så kändes det bättre direkt..

Det är kanske allt som behövs..
Ett vänligt ord, en kram, en blick som säger "jag vet vad du känner"..
Det kan va allt som behövs för att skingra tankarna så mycket så man kan tygla dom igen.
I alla fall tills nästa gång man är för svag för att hålla tillbaka dom..